Pojkar!
Hur kan det komma sig att man ena sekunden beter sig som kompisar och pratar med varandra som om ingenting och allt bara känns bra som det e..och att man andra sekunden känner sig helt konstigt angående allt man säger till varandra bara pga vad en kompis möjligen har antydigt och tyckt....jag kanske bara läser alldeles för mycket in i vad det egentligen e...
Det e precis som om hjärnan säger en sak och adrenalinet en annan. men hur kan man egentligen vilja en sak men tycka en helt annan??
Inte många kanske fattar vad jag menar, men jag tror att en "viss" person förstår precis vad jag menar. ^^
Allting med killar e alldeles för komplicerat, inget man säger kommer ut rätt eller så misstolkar dem det, det kanske e bäst att bara hålla käften inget man än säger kan ibland vara tillräckligt. Och sanningen kan ibland vara för jobbig att hantera att det e bäst att inte säga något alls.
Det här e ju inget jag har pratat om innan men för omväxlnings skull tänkte jag vara lite tankfull....vet inte ifall jag lyckades men jag skrev av mig lite iallafall...
Kramar // Emelie
